Blockeringsskruvar används ofta i klinisk praxis, särskilt vid fixering av långa intramedullära spikar.
I huvudsak kan blockeringsskruvarnas funktioner sammanfattas i två fall: för det första, för reduktion, och för det andra, för att öka den interna fixeringsstabiliteten.
När det gäller reduktion används blockskruvens "blockerande" funktion för att ändra den ursprungliga riktningen för den interna fixeringen, uppnå önskad reduktion och korrigera justeringen. I detta sammanhang måste blockskruven placeras på den plats där den inte ska gå, det vill säga den plats där intern fixering inte önskas. Om vi tar tibia och femur som exempel:
För tibia: Efter att styrtråden har förts in placeras den mot tibialskaftets bakre cortex, med avvikelse från märgkanalens mittlinje. I den "oönskade" riktningen, specifikt den bakre delen av metafysen, sätts en blockeringsskruv in för att styra tråden framåt längs märgkanalen.
Lårben: I illustrationen nedan visas en retrograd lårbensspik, där frakturändarna uppvisar en utåtvinkling. Den intramedullära spiken är placerad mot den inre sidan av märgkanalen. Därför sätts en blockeringsskruv in på insidan för att åstadkomma en förändring av den intramedullära spikens position.
När det gäller att förbättra stabiliteten användes blockerande skruvar initialt för att förstärka stabiliteten hos korta frakturer vid ändarna av tibiaskaftfrakturer. Genom att hindra rörelsen hos intramedullära spikar genom den blockerande verkan av skruvar på insidan och utsidan, vilket illustreras i exemplet med en femoral interkondylär och suprakondylär fraktur nedan, kan stabiliteten hos frakturändarna stärkas. Detta hjälper till att förhindra den svängande rörelsen hos den intramedullära spiken och avlägsna benfragment.
På liknande sätt kan blockeringsskruvar också användas vid fixering av tibialfrakturer med märgspik för att förbättra stabiliteten hos frakturändarna.
Publiceringstid: 2 februari 2024
