Resultatet av behandlingen beror på anatomisk repositionering av frakturblocket, stark fixering av frakturen, bevarande av god mjukvävnadstäckning och tidig funktionell träning.
Anatomi
Dedistala överarmsbenetär uppdelad i en medial kolonn och en lateral kolonn (Figur 1).
Figur 1 Den distala humerusen består av en medial och en lateral kolonn
Den mediala pelaren innefattar den mediala delen av humerusepifysen, den mediala epikondylen i humerus och den mediala humeruskondylen inklusive humerusgliden.
Den laterala pelaren som omfattar den laterala delen av humerusepifysen, humerus yttre epikondylen och humerus yttre kondylen inklusive humerus tuberositas.
Mellan de två laterala kolumnerna finns den främre koronoidfossa och den bakre humerusfossa.
Skademekanism
Suprakondylära frakturer i humerus orsakas oftast av fall från höga platser.
Yngre patienter med intraartikulära frakturer orsakas oftast av våldsamma skador med hög energi, men äldre patienter kan få intraartikulära frakturer från våldsamma skador med lägre energi på grund av osteoporos.
Skriver
(a) Det finns suprakondylära frakturer, kondylära frakturer och interkondylära frakturer.
(b) Suprakondylära frakturer i överarmsbenet: frakturstället är beläget ovanför hökens fossa.
(c) Humeruskondylfraktur: frakturstället är beläget i hökens fossa.
(d) interkondylär fraktur i humerus: frakturstället är beläget mellan de två distala kondylerna i humerus.
Figur 2 AO-typning
Typning av AO-humerusfraktur (Figur 2)
Typ A: extraartikulära frakturer.
Typ B: fraktur som involverar ledytan (enpelarfraktur).
Typ C: fullständig separation av den distala humerus ledytan från humerusstammen (bikolumnar fraktur).
Varje typ är vidare indelad i tre undertyper beroende på graden av sönderdelning av frakturen (1 ~ 3 undertyper med ökande grad av sönderdelning i den ordningen).
Figur 3 Riseborough-Radin-typning
Riseborough-Radin-typning av interkondylära frakturer i humerus (alla typer inkluderar den suprakondylära delen av humerus)
Typ I: fraktur utan förskjutning mellan humerus tuberositas och talus.
Typ II: interkondylär fraktur i humerus med förskjutning av kondylens frakturmassa utan rotationsdeformitet.
Typ III: interkondylär fraktur av humerus med förskjutning av frakturfragmentet av kondylen med rotationsdeformitet.
Typ IV: svår komminuterad fraktur på ledytan på en eller båda kondylerna (Figur 3).
Figur 4 Typ I-fraktur av humerus tuberositas
Figur 5 Stadieindelning av humerus tuberositasfraktur
Fraktur av humerus tuberositas: skjuvskada av distala humerus
Typ I: fraktur av hela humerus tuberositas inklusive den laterala kanten av humerus talus (Hahn-Steinthal-fraktur) (Figur 4).
Typ II: subkondral fraktur i ledbrosket i humerus tuberositas (Kocher-Lorenz-fraktur).
Typ III: komminuterad fraktur av humerus tuberositas (Figur 5).
Icke-operativ behandling
Icke-operativa behandlingsmetoder för distala humerusfrakturer har en begränsad roll. Syftet med icke-operativ behandling är: tidig ledrörelse för att undvika ledstelhet; äldre patienter, som oftast lider av flera sammansatta sjukdomar, bör behandlas med en enkel metod att skena armbågsleden i 60° flexion i 2-3 veckor, följt av lätt aktivitet.
Kirurgisk behandling
Behandlingens syfte är att återställa smärtfritt funktionellt rörelseomfång i leden (30° armbågsextension, 130° armbågsflexion, 50° anterior och posterior rotation); fast och stabil intern fixation av frakturen möjliggör påbörjande av funktionella armbågsövningar efter hudsårsläkning; dubbelplattfixering av distala humerus inkluderar: medial och posterior lateral dubbelplattfixering, ellermediala och lateraladubbel platta fixering.
Kirurgisk metod
(a) Patienten placeras i uppåtriktat lateralt läge med ett liner placerat under den drabbade extremiteten.
Identifiering och skydd av medianus- och radiusnervarna intraoperativt.
Bakre armbåge kan förlängas kirurgisk åtkomst: ulnar hökosteotomi eller tricepsretraktion för att exponera djupa ledfrakturer
Ulnar hawkeye-osteotomi: adekvat exponering, särskilt för komminuterade frakturer på ledytan. Frakturlöshet uppstår dock ofta vid osteotomistället. Frekvensen av frakturerlöshet har minskat avsevärt med förbättrad ulnar hawk-osteotomi (fiskbensosteotomi) och fixering med transtensionband eller trådplatta.
Exponering för tricepsretraktion kan tillämpas på distala humerus trifoldblockfrakturer med ledkomminution, och expanderad exponering av humerusgliden kan skära av och exponera ulnarhökspetsen vid cirka 1 cm.
Det har visat sig att de två plattorna kan placeras ortogonalt eller parallellt, beroende på vilken typ av spricka plattorna ska placeras i.
Ledytefrakturer bör restaureras till en plan ledyta och fixeras till humerusstammen.
Figur 6 Postoperativ intern fixation av armbågsfraktur
Tillfällig fixering av frakturblocket utfördes genom att applicera en K-tråd, varefter den 3,5 mm kraftkompressionsplattan trimmades till plattans form enligt formen bakom den laterala pelaren av den distala humerus, och den 3,5 mm rekonstruktionsplattan trimmades till formen av den mediala pelaren, så att båda sidor av plattan skulle passa benytan (den nya avancerade formplattan skulle kunna förenkla processen.) (Figur 6).
Var noga med att inte fixera ledytfrakturfragmentet med helgängade kortikala skruvar med tryck från den mediala till den laterala sidan.
Tusenmigrationsplatsen mellan epifysen och humerus är viktig för att undvika att frakturen inte läker.
ge bentransplantatfyllning vid platsen för bendefekten, applicera iliakala spongiösa bentransplantat för att fylla kompressionsfrakturdefekten: medial pelare, ledyta och laterala pelare, transplantation av spongiöst ben på sidan med intakt periosteum och kompressionsbendefekt vid epifysen.
Kom ihåg de viktigaste fixeringspunkterna.
Fixering av det distala frakturfragmentet med så mångaskruvarsom möjligt.
fixering av så många fragmentariska frakturfragment som möjligt med skruvar som korsar medialt till lateralt.
Stålplattor bör placeras på de mediala och laterala sidorna av den distala humerus.
Behandlingsalternativ: Total armbågsprotes
För patienter med svåra komminuterade frakturer eller osteoporos kan total armbågsprotes återställa armbågsledens rörlighet och handfunktion även hos mindre krävande patienter; den kirurgiska tekniken liknar total protes för degenerativa förändringar i armbågsleden.
(1) applicering av en protes av lång stamtyp för att förhindra proximal frakturförlängning.
(2) Sammanfattning av kirurgiska operationer.
(a) Ingreppet utförs med en posterior armbågsmetod, med steg som liknar de som används för distal humerusfrakturincision och intern fixation (ORIF).
Anteriorisering av ulnarnerven.
åtkomst genom båda sidor av triceps för att ta bort det fragmenterade benet (viktig punkt: skär inte av tricepsstoppet vid ulnarhöksstället).
Hela den distala humerus inklusive hökfossa kan avlägsnas och en protes sättas in, vilken inte lämnar några betydande följdsjukdomar om ytterligare 1 till 2 cm avlägsnas.
Justering av tricepsmuskelns inneboende spänning under inpassning av humerusprotesen efter excision av humeruskondylen.
Excision av spetsen på den proximala ulnareminensen för att möjliggöra bättre åtkomst för exponering och installation av ulnarproteskomponenten (Figur 7).
Figur 7 Armbågsprotes
Postoperativ vård
Postoperativ skena av den bakre delen av armbågsleden bör avlägsnas när patientens hudsår har läkt, och aktiva funktionella övningar med assistans bör påbörjas; armbågsleden bör fixeras tillräckligt länge efter total ledprotes för att främja läkning av hudsår (armbågsleden kan fixeras i rakt läge i 2 veckor efter operationen för att få bättre extensionfunktion); en avtagbar fixerad skena används nu ofta kliniskt för att underlätta rörelseomfångsövningar när den kan avlägsnas ofta för att bättre skydda den drabbade extremiteten; aktiv funktionell träning påbörjas vanligtvis 6–8 veckor efter att hudsåret har läkt helt.
Postoperativ vård
Postoperativ skena av den bakre delen av armbågsleden bör avlägsnas när patientens hudsår har läkt, och aktiva funktionella övningar med assistans bör påbörjas; armbågsleden bör fixeras tillräckligt länge efter total ledprotes för att främja läkning av hudsår (armbågsleden kan fixeras i rakt läge i 2 veckor efter operationen för att få bättre extensionfunktion); en avtagbar fixerad skena används nu ofta kliniskt för att underlätta rörelseomfångsövningar när den kan avlägsnas ofta för att bättre skydda den drabbade extremiteten; aktiv funktionell träning påbörjas vanligtvis 6–8 veckor efter att hudsåret har läkt helt.
Publiceringstid: 3 december 2022
