46 % av rotationsfotledsfrakturer åtföljs av posteriora malleolära frakturer. Den posterolaterala metoden för direkt visualisering och fixering av den posteriora malleolen är en vanligt förekommande kirurgisk teknik som erbjuder bättre biomekaniska fördelar jämfört med sluten reposition och anteroposterior skruvfixering. För större posteriora malleolära frakturfragment eller posteriora malleolära frakturer som involverar den posteriora colliculus av den mediala malleolen, ger dock den posteromediala metoden en bättre kirurgisk vy.
För att jämföra exponeringsområdet för den bakre malleolen, spänningen på det neurovaskulära buntet och avståndet mellan snittet och det neurovaskulära buntet mellan tre olika posteromediala metoder, genomförde forskare en studie av kadaver. Resultaten publicerades nyligen i tidskriften FAS. Resultaten sammanfattas enligt följande:
För närvarande finns det tre huvudsakliga posteromediala metoder för att exponera den bakre malleolen:
1. Medial posteromedial approach (mePM): Denna metod går in mellan den bakre kanten av den mediala malleolen och den posteriora tibialis-senan (Figur 1 visar den posteriora tibialis-senan).
2. Modifierad posteromedial metod (moPM): Denna metod går in mellan tibialis posterior-senan och flexor digitorum longus-senan (Figur 1 visar tibialis posterior-senan och Figur 2 visar flexor digitorum longus-senan).
3. Posteromedial ingrepp (PM): Detta ingrepp går in mellan den mediala kanten av hälsenan och flexor hallucis longus-senan (Figur 3 visar hälsenan och Figur 4 visar flexor hallucis longus-senan).
Beträffande spänningen på det neurovaskulära buntet har PM-metoden en lägre spänning vid 6,18 N jämfört med mePM- och moPM-metoderna, vilket indikerar en lägre sannolikhet för intraoperativ dragskada på det neurovaskulära buntet.
När det gäller exponeringsområdet för den bakre malleolen erbjuder PM-metoden också en större exponering, vilket möjliggör 71 % synlighet av den bakre malleolen. Som jämförelse möjliggör mePM- och moPM-metoderna 48,5 % respektive 57 % exponering av den bakre malleolen.
● Diagrammet illustrerar exponeringsområdet för den bakre malleolen för de tre metoderna. AB representerar det totala området för den bakre malleolen, CD representerar det exponerade området och CD/AB är exponeringsförhållandet. Från toppen till botten visas exponeringsområdena för mePM, moPM och PM. Det är tydligt att PM-metoden har det största exponeringsområdet.
Beträffande avståndet mellan snittet och den neurovaskulära bunten har PM-metoden också det största avståndet, 25,5 mm. Detta är större än mePM:s 17,25 mm och moPM:s 7,5 mm. Detta indikerar att PM-metoden har den lägsta sannolikheten för neurovaskulär buntskada under operation.
● Diagrammet visar avstånden mellan snittet och det neurovaskulära buntet för de tre metoderna. Från vänster till höger visas avstånden för mePM-, moPM- och PM-metoderna. Det är tydligt att PM-metoden har det största avståndet från det neurovaskulära buntet.
Publiceringstid: 31 maj 2024
