Kirurgiska patient- och platsfel är allvarliga och kan förebyggas. Enligt Joint Commission on Accreditation of Healthcare Organizations kan sådana fel begås i upp till 41 % av ortopediska/pediatriska operationer. För ryggradskirurgi uppstår ett fel på operationsstället när ett kotsegment eller lateralisering är felaktig. Förutom att misslyckas med att ta itu med patientens symtom och patologi, kan segmentella fel leda till nya medicinska problem såsom accelererad diskdegeneration eller spinal instabilitet i annars asymtomatiska eller normala segment.
Det finns också juridiska problem förknippade med segmentella fel vid ryggradskirurgi, och allmänheten, statliga myndigheter, sjukhus och kirurger har nolltolerans för sådana fel. Många ryggmärgsoperationer, såsom diskektomi, fusion, laminektomidekompression och kyfoplastik, utförs med hjälp av ett bakre tillvägagångssätt, och korrekt positionering är viktig. Trots nuvarande bildteknik förekommer fortfarande segmentella fel, med incidensnivåer som varierar från 0,032 % till 15 % rapporterade i litteraturen. Det finns ingen slutsats om vilken lokaliseringsmetod som är mest exakt.
Forskare från avdelningen för ortopedisk kirurgi vid Mount Sinai School of Medicine, USA, genomförde en enkätstudie online som tydde på att den stora majoriteten av ryggradskirurger endast använder ett fåtal metoder för lokalisering, och att klargörande av de vanliga orsakerna till fel kan vara effektiva i minska kirurgiska segmentella fel, i en artikel publicerad i maj 2014 i Spine J. Studien genomfördes med hjälp av ett e-postat frågeformulär. Studien genomfördes med hjälp av en e-postlänk till ett frågeformulär som skickades till medlemmar av North American Spine Society (inklusive ortopediska kirurger och neurokirurger). Frågeformuläret skickades endast en gång, enligt rekommendationer från North American Spine Society. Totalt 2338 läkare fick det, 532 öppnade länken och 173 (7,4 % svarsfrekvens) fyllde i frågeformuläret. 72 procent av de som slutförde var ortopedkirurger, 28 % var neurokirurger och 73 % var ryggradsläkare under utbildning.
Frågeformuläret bestod av totalt 8 frågor (Fig. 1) som täckte de vanligaste metoderna för lokalisering (både anatomiska landmärken och avbildningslokalisering), förekomsten av kirurgiska segmentella fel och sambandet mellan metoder för lokalisering och segmentella fel. Frågeformuläret var inte pilottestat eller validerat. Enkäten möjliggör flera svarsval.
Figur 1 Åtta frågor från enkäten. Resultaten visade att intraoperativ fluoroskopi var den vanligaste lokaliseringsmetoden för bakre bröst- och ländryggskirurgi (89 % respektive 86 %) följt av röntgenbilder (54 % respektive 58 %). 76 läkare valde att använda en kombination av båda metoderna för lokalisering. De ryggradsprocesser och motsvarande pediklar var de mest använda anatomiska landmärkena för bröst- och ländryggskirurgi (67 % och 59 %), följt av ryggradsprocesserna (49 % och 52 %) (Fig. 2). 68 % av läkarna medgav att de hade gjort segmentella lokaliseringsfel i sin praktik, av vilka några korrigerades intraoperativt (Fig. 3).
Fig. 2 Använda metoder för avbildning och anatomiska landmärken.
Fig. 3 Läkare och intraoperativ korrigering av kirurgiska segmentfel.
För lokaliseringsfel använde 56 % av dessa läkare preoperativa röntgenbilder och 44 % använde intraoperativ fluoroskopi. De vanliga orsakerna till preoperativa positioneringsfel var misslyckande med att visualisera en känd referenspunkt (t.ex. korsryggraden ingick inte i MRT), anatomiska variationer (ländkotor eller 13-rotsrevben) och segmentella oklarheter på grund av patientens fysiska tillstånd (suboptimal röntgenbild). Vanliga orsaker till intraoperativa positioneringsfel inkluderar otillräcklig kommunikation med fluoroskopisten, misslyckande med ompositionering efter positionering (rörelse av positioneringsnålen efter genomlysning) och felaktiga referenspunkter under positionering (ländryggen 3/4 från revbenen och nedåt) (Figur 4).
Fig. 4 Orsaker till preoperativa och intraoperativa lokaliseringsfel.
Ovanstående resultat visar att även om det finns många metoder för lokalisering, använder de allra flesta kirurger bara ett fåtal av dem. Även om kirurgiska segmentella fel är sällsynta, är de idealiskt frånvarande. Det finns inget standardsätt att eliminera dessa fel; Men att ta sig tid att utföra positionering och identifiera de vanliga orsakerna till positioneringsfel kan hjälpa till att minska förekomsten av kirurgiska segmentella fel i thoracolumbar ryggraden.
Posttid: 2024-jul
