Fel vid operationsstället, både hos patienter och vid operationsstället, är allvarliga och kan förebyggas. Enligt Joint Commission on Accreditation of Healthcare Organizations kan sådana fel förekomma i upp till 41 % av alla ortopediska/pediatriska operationer. Vid ryggkirurgi uppstår ett fel vid operationsstället när ett ryggradssegment eller en lateralisering är felaktig. Förutom att inte åtgärda patientens symtom och patologi kan segmentfel leda till nya medicinska problem, såsom accelererad diskdegeneration eller ryggradsinstabilitet i annars asymptomatiska eller normala segment.
Det finns också juridiska problem förknippade med segmentfel vid ryggkirurgi, och allmänheten, myndigheter, sjukhus och kirurgföreningar har nolltolerans för sådana fel. Många ryggkirurgiska ingrepp, såsom diskektomi, fusion, laminektomi-dekompression och kyfoplastik, utförs med en posterior metod, och korrekt positionering är viktig. Trots nuvarande bildteknik förekommer segmentfel fortfarande, med incidenser från 0,032 % till 15 % rapporterade i litteraturen. Det finns ingen slutsats om vilken lokaliseringsmetod som är mest exakt.
Forskare från institutionen för ortopedisk kirurgi vid Mount Sinai School of Medicine i USA genomförde en online-enkätstudie som tydde på att den stora majoriteten av ryggkirurger endast använder ett fåtal lokaliseringsmetoder, och att ett förtydligande av de vanliga orsakerna till fel kan vara effektivt för att minska kirurgiska segmentfel, i en artikel publicerad i maj 2014 i Spine J. Studien genomfördes med hjälp av ett e-postat frågeformulär. Studien genomfördes med hjälp av en e-postlänk till ett frågeformulär som skickades till medlemmar i North American Spine Society (inklusive ortopedkirurger och neurokirurger). Frågeformuläret skickades endast en gång, enligt rekommendation från North American Spine Society. Totalt 2338 läkare mottog det, 532 öppnade länken och 173 (7,4 % svarsfrekvens) slutförde frågeformuläret. Sjuttiotvå procent av de som fyllde i frågeformuläret var ortopedkirurger, 28 % var neurokirurger och 73 % var ryggläkare under utbildning.
Frågeformuläret bestod av totalt 8 frågor (Fig. 1) som täckte de vanligaste lokaliseringsmetoderna (både anatomiska landmärken och bilddiagnostisk lokalisering), förekomsten av kirurgiska segmentfel och sambandet mellan lokaliseringsmetoder och segmentfel. Frågeformuläret varken pilottestat eller validerat. Frågeformuläret möjliggör flera svarsalternativ.
Figur 1 Åtta frågor från frågeformuläret. Resultaten visade att intraoperativ fluoroskopi var den vanligaste lokaliseringsmetoden för bakre thorax- och ländryggskirurgi (89 % respektive 86 %), följt av röntgenbilder (54 % respektive 58 %). 76 läkare valde att använda en kombination av båda metoderna för lokalisering. Torakala processerna och motsvarande pediklar var de vanligaste anatomiska landmärkena för thorax- och ländryggskirurgi (67 % och 59 %), följt av torakala processerna (49 % och 52 %) (Fig. 2). 68 % av läkarna medgav att de hade gjort segmentala lokaliseringsfel i sin praktik, varav några korrigerades intraoperativt (Fig. 3).
Fig. 2 Använda metoder för avbildning och lokalisering av anatomiska landmärken.
Fig. 3 Läkare och intraoperativ korrigering av kirurgiska segmentfel.
För lokaliseringsfel använde 56 % av dessa läkare preoperativa röntgenbilder och 44 % använde intraoperativ fluoroskopi. De vanliga orsakerna till preoperativa positioneringsfel var oförmåga att visualisera en känd referenspunkt (t.ex. korsryggen ingick inte i MRI), anatomiska variationer (ländkotor förskjutna eller 13-rotsrevben) och segmentala tvetydigheter på grund av patientens fysiska tillstånd (suboptimal röntgenvisning). Vanliga orsaker till intraoperativa positioneringsfel inkluderar otillräcklig kommunikation med fluoroskopisten, misslyckad repositionering efter positionering (rörelse av positioneringsnålen efter fluoroskopi) och felaktiga referenspunkter under positionering (ländryggen 3/4 från revbenen och ner) (Figur 4).
Fig. 4 Orsaker till preoperativa och intraoperativa lokaliseringsfel.
Ovanstående resultat visar att även om det finns många lokaliseringsmetoder, använder den stora majoriteten av kirurger endast ett fåtal av dem. Även om kirurgiska segmentfel är sällsynta, är de idealiskt sett frånvarande. Det finns inget standardiserat sätt att eliminera dessa fel; att ta sig tid att utföra positionering och identifiera de vanliga orsakerna till positioneringsfel kan dock bidra till att minska förekomsten av kirurgiska segmentfel i bröstryggen.
Publiceringstid: 24 juli 2024
